Hoppa till innehåll

Sömmerska av födsel och ohejdad vana

Jag minns inte riktigt när jag började att sy, men pysslat och skapat har jag gjort sedan den dagen jag utvecklade tillräckliga motoriska färdigheter för att hålla i en penna, virknål eller sax.

Jag föddes in i en familj där händighet och skapande var en naturlig del av vardagen. Pappa var allkonstnär, han snickrade allt från hus till trälampor och målade tavlor. Mamma höll alltid på med något handarbete, stickade, broderade och virkade. Hon sydde också en hel del kläder till mig under uppväxten, vilket jag uppskattade mycket.

Jag minns särskilt ett par svarta byxor i jeansmodell med vita ränder på diagonalen som mamma sydde till mig, dem älskade jag och använde flitigt. Den vintern hade jag ett par väldigt hala skor, jag undrar om det inte rentav var ett par slamkrypare. Ni kanske minns de där låga skorna i typ ylletyg med dragkedja framtill och en i princip omönstrad sula? De användes väl mest av äldre människor, men någon gång där i mitten på 80-talet fick de ett uppsving bland oss barn och ungdomar. De var som sagt väldigt hala och jag halkade så många gånger den vintern att jag slet bort färgen på knäna på de där svarta jeansen, de blev alldeles gråa.

Med tiden växte jag såklart ur byxorna, men då sydde jag i svarta kilar i sidorna så kunde de hänga med något år till med sina urblekta knän.

Mina tidigaste försök till handarbete var korsstygn på stramalj, jag vet inte hur gammal jag var men jag hade inte börjat skolan än i alla fall. Det fanns gott om rester av både stramalj och broderigarn efter mammas många projekt så det var bara att sy rad efter rad med korsstygn i allsköns färger.

Med tiden introducerade mamma mig i virkningens underbara värld och min favoritvirknål med blått plastskaft finns kvar i mina gömmor än idag. I lådan med restgarner fanns bland annat härliga färgskiftande bomullsgarner. Jag gillade nystanet som skiftade från vitt till mörkrosa bäst, men det fanns även varianter i vitt till blått och vitt till grönt. Det där rosa nystanet slet jag på bra länge, experimenterade med luftmaskor och stolpar av hjärtans lust, repade upp och började om.

Min ena faster, Alfhild, lärde mig att göra picoter under ett av sina besök och jag virkade mig ett ljusblått armband prytt med mängder av dessa picoter. Än idag förknippar jag picoter med faster Alfhild.

Jag minns om sagt inte exakt när jag började sy på maskin, men ett av de första plaggen jag sydde var nog en väst med svarta framstycken och guldrygg. Det guldiga tyget kom från fodret i en av mammas gamla kappor tror jag, det var ganska tjockt och lite slinkigt och blankt och väldigt fint. Jag hade en period där då jag var väldigt inne på västar, jag sydde en till i svart med kritstrecksrandiga framstycken också. Det är nog den jag har på mig på bilden högst upp i inlägget.

Att sy själv har varit ett sätt för mig att förverkliga drömmar om plagg som jag kanske inte haft råd att köpa, eller som helt enkelt inte funnits att köpa just eftersom de kommit ur min fantasi.

På bilden med mig vid symaskinen var jag i full färd med att förverkliga just en sådan dröm. Jag hade sett ett gammalt foto där bland annat min mormorsmor var med, kanske från tidigt 1900-tal. Det var en gruppbild med en massa unga kvinnor med fantastiska klänningar och jag fick för mig att den typen av klänning ville jag ha till skolavslutningen i nian. Stråveck, spetsar, volangkjol och knäppning i ryggen. Klänningarna på det gamla fotot var mörka så som var vanligt förr, men jag valde ett ljusblått bomullstyg till min. Mönster till överdelen fanns såklart inte så jag gjorde om ett vanligt blusmönster till en blus med dekorerad framsida och knäppningen bak. Naturligtvis kompletterades utstyrseln med ett par hellånga mamelucker också. Ska det vara så ska det!

Nu när jag ser tillbaka på mitt 16-åriga jag är jag faktiskt ganska stolt över att jag lyckades göra de där ändringarna alldeles själv och att det blev bra också.

Med åren sydde jag både min studentkänning och min brudklänning bland mycket annat. Det gick inte alltid lätt, jag minns att jag var förtvivlad över halsringningen på brudklänningen som inte ville ligga som den skulle när jag provade livet. Till min stora lättnad rättade det till sig när väl ärmarna kom på plats, det blev väl att tyget drog sig på fel sätt när jag provade utan ärmar. Det blev en lärdom som jag tagit med mig till andra projekt.

När sen barnen kom blev det en hel del sytt till dem också förstås. Det som är tacksamt med barnkläder är att det inte går åt så mycket tyg och det är även enkelt att återbruka gamla plagg till att sy barnkläder av.

När barnens faster skulle gifta sig och min dotter skulle vara brudnäbb fick det dock bli nytt tyg till klänningen. (Jag ser nu när jag tittar på bilderna att det är någon form av puffärmar på alla plagg haha, men det var väl populärt där i slutet av 80-talet och början av 90-talet.)

Jag har alltid drömt om att få jobba med sömnad och när det blev dags att välja linje till gymnasiet hade jag allvarliga funderingar på att välja beklädnadsteknisk linje som det hette då. Men det hade inneburit att jag behövt flytta till Östersund och det var av olika anledningar inte läge att göra det då. Dessutom blev jag rådd av SYO att välja en treårig teoretisk linje “eftersom jag hade sådant läshuvud”. Och då språk är ett annat stort intresse blev det att jag valde att gå treårig humanistisk linje i Ånge istället. Men jag slutade aldrig att sy och skapa och jag slutade aldrig att drömma.

Jag har alltså ingen formell utbildning inom sömnad, men en jäkla massa erfarenhet får jag nog lov att säga att jag har samlat på mig sedan jag satte mig vid symaskinen där någon gång för ungefär 40 år sedan. Mitt första jobb efter gymnasiet var faktiskt som sömmerska på Ånge Läder där jag sydde chaps och andra saker till ridsporten.

Drömmen om att starta eget har också funnits med mig sedan 20-årsåldern och jag funderade på att sy barnkläder till försäljning. Men det blev aldrig något av de tankarna, jag insåg att det skulle bli svårt att få någon lönsamhet i det. Det var ju också ett helt annat läge då innan Internet slagit igenom, bara marknadsföringen skulle kräva väldigt mycket jobb och pengar. Nu 30 år senare är förutsättningarna betydligt bättre att nå ut till potentiella kunder, jag kan enkelt marknadsföra mig genom till exempel Facebook och Instagram.

En annan sak som är helt oslagbar med Internet är ju den outtömliga källa till kunskap det innebär. Ingen utbildning i välden gör att man blir fullärd, men med hjälp av Internet kan jag lära mig det jag behöver när jag behöver det, hur specifikt det än må vara. Det är omöjligt att i förväg veta vad som kommer att trilla in i min syverkstad och därmed omöjligt att veta exakt vad jag behöver kunna för att möta alla kunders behov. Men med Internet blir jag obegränsad, dyker det upp något jag aldrig stött på förut så behövs det oftast bara en Googling för att hitta lösningar och instruktioner till i princip allt.

Och lärandet är viktigt för mig, jag vill inte bli fullärd, jag vill fortsätta utvecklas och lära mig något nytt varje dag. Den dagen jag säger till mig själv att nu kan jag allt, ja då är det lika bra att lägga mig ner och dra en av mina otaliga tyghögar över mig.

Jag har samlat på mig goda grundkunskaper genom åren, händigheten är jag övertygad om att den är genetisk och jag älskar utmaningar, problemlösning och informationssökning. Jag är inte rädd för att ta mig an alla möjliga projekt, stora eller små. Så bring it on bara!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *